Nu läser jag...

Min hjärna är inte helt med, om man säger så. Jag har absolut ingen energi över för några svårare beslut än om jag är hungrig eller behöver gå på toa, typ ... men efter att ha plöjt Marly & Me och gråtit mig igenom de sista kapitlena där han blir gammal och sjuk så orkar jag inget mer varken gullipluttigt eller snyftigt.
Så vad passar då bättre än John Ajvide Lindqvists Människohamn. Vi får väl se, det kankse inte fungerar alls i min grötiga, luddiga hjärna, men det blir i alla fall inte pluttinuttigt!
"Pappa, vad är det där? På isen?
Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå och Anders kan inte se något speciellt där hans dotter pekar.
Maja går för att undersöka och fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn.
Det lyckliga livet på ön Domarö i Roslagens skärgård är slut. Bara förtvivlan och skilsmässa återstår.
Ett par år senare återvänder Anders till ön, nersupen och deprimerad men fast besluten att leva. Då nås han av ett meddelande som tänder ett vansinnigt hopp: Maja finns ännu i världen, på en plats där han inte kan nå henne.
Ett sökande tar sin början. Det kommer att föra Anders till Domarös hemlighållna förflutna, mot havets mörka hjärta. Genom avgrunden måste han gå för att finna den han älskar. Om det nu verkligen är hon.
En mopedmotor hörs i skogen om nätterna. Brevlådor vandaliseras och hus brinner. Havet kastar sig mot klipporna. Någon hatar oss.
Människohamn är en saga om kärlek, hat och magi. Det är berättelsen om de dolda krafter som har skapat skärgården."