För många, många år sedan jobbade jag på en skola i nord-östra Göteborg.
Det känns nästan som i ett annat liv, vi bodde i lägenhet, hade hund men inga barn och var handbolls idioter.
På skolan jobbade många "riktiga lärare" som nästan inte ville hälsa på oss förskollärare och fritidspedagogoer. Stämningen var väl till en början så där, det var precis i introduktionen av 6-årsverksamhet och många av den gamla stammen var minst sagt skeptiska. Men bland förskolläraran, fritidspedagogerna och ett par lärare växte en härlig gemenskap fram. Vi umgicks massor både på jobbet och utanför. Flera av tjejerna var med på vårt bröllop till exempel.
Men så vet ni hur det, allt för ofta, blir. Man byter jobb, livet förändras och helt plötsligt har man tappat bort varandra.
Den sista tiden har jag tänkt mycket på tjejerna som jobbade ihop. Undrat hur det gått för dem, vad de gör om, hur de mår och har det och om jag kan hitta dem på något sätt. Tyvärr är väl ingen av dem någon stor fräsare på internet så det gick inte att hitta dem varken på facebook eller Googel.
Men så igår när jag skulle träffa Malin på Järntorget sitter hon och pratar med någon.
Eftersom jag tror att allt har en mening och ingenting händer av en slump så blev jag inte jätte förvånad när det var just en av tjejerna från då hon pratade med.
Så kul att träffa dig igen Christina! Den här gången ska jag vara bättre på att inte släppa taget!
