Planen var att jag skulle gå upp tidigt för att sätta personligt rekord på löpbandet. Sen äta frukost med famljen. Switchingpass med Mats. Stora O behövde få sällskap och köpa present till dagens barnkalas. Middag, skidreseplanering och trevligt sällskap skulle avsluta kvällen i Fjärås.
Tidig morgon blev det.
20 kilometer löpning på 121 minuter avklarat, så rekordet i hamn.
Sen skulle jag bara snabbkissa hundarna innan frukost fix...
Det var då det sket sig, ordentligt!
En isfläck som jag inte såg.
En klassisk halk och balans piruett... men så får jag hela vikten på vänster benet.
Då är det något som knäcker till i benet och jag faller pladask!
Känner när jag ligger på marken att det gör /%&¤&%/%(#)")¤(%/ ont i fotleden.
Det är ju bara att försöka resa sig upp, kan ju inte bli liggandes i snösörjan.
Mobiltelefonen ligger i träningsväskan, hemma.
Klockan är 8 på lördags morgonen, det pissregnar, så är inte en käft ute.
Inte ens en sketen hundägare.
Bara att börja "gå" hemmåt.
De 850 metrarna (japp, jag har mätt) var f*n längre än de 2 milen på löpbandet!
Hem kom jag tillslut.
Då uppstod nästa problem, trappan.
Det gick inte, fick krypa upp och låsa upp dörren sittandes.
Krälade in i hallen där en förskräckt F mötte mig.
"Väck pappa, väck pappa" var allt jag kunde säga...
Då, när jag väl var hemma och i trygghet gick luften ur mig
Jösses vilket uppvaknande jag lyckades ge min familj :)
Medans familjen fick på sig kläder och kasade i sig lite frukost krälade jag mig ner i badkaret och duschade av mig. Ja, men det var ju tvunget, vet ni hur mycket jag svettas på en 2:mils löpar runda... aldrig att jag åker till läkaren så :)
Mats ringer Fjärås och förvarnar om att vi antagligen inte kan komma till kvällen.
Alla in i bilen och upp till Kungälvssjukhus.
Får komma in efter en liten, liten stund i väntrummet.
Klockan 15.30 hoppade jag ut genom ytterdörren igen. Då var jag undersökt, röntgad, undersökt igen, plåtarna var genomgångna igen för de tyckte jag var svullen på "fel ställe" gentemot var frakturen syntes på plåtarna, undersökt igen, rättdragen (aj, aj, aj) och sedan gipsad.
Välbemött av alla och ompysslad på alla sätt och vis.
Utanför väntade mamma och pappa som kommit upp till oss istället.
Hem och god middag som mamma haft med sig och lite skidreseplanering, japp det är klart att vi åker, även om jag inte kunde koncentrera mig så där super långa stunder på packning.
Melodifestival för några och OS för andra...
Sen tidigt i säng, vi var ganska slitna allihop!
Tack mamma och pappa för att ni alltid finns där, ni är bäst!! |
är så imponerad och blir så inspirerad! Ja, inte av vurpan och frakturen(aj!) men av de 20km! Du är så grym! Hoppas allt läker snabbt nu så varvet blir av.
SvaraRaderaAnnika
Tack Annika, det värmer och gör så allt läker lite fortare :) Ja, det känns extra surt att ligga här nu efter den rundan, som verkligen gav mersmak och en känsla av att Varvet kunde bli riktigt bra :(
SvaraRaderaMen som sagt, jag har inte gett upp hoppet ännu :)