Idag var det en liten grupp föräldrar som var hos oss med sina barn och lekte, tittade på djuren och fikade.
Efter en stund kom det en bil inkörande på gården, aja baja... Föraren ställde sig dock ganska OK utan att köra in för långt på gården och jag orkade inte vara "arga tanten" utan såg mellan fingrarna på det hela och återgick till mitt målningsprojekt.
När jag skulle gå in för att äta lunch en stund senare mötte jag bilföraren, lika lång och stor som Mats innan viktminskningen.
Jag var på väg att säga till honom att nästa gång han parkerade där riskerade han få en ko genom vindrutan.
När jag öppnar munnen säger han;
-Hej Anna!!
Jag hade ju redan öppnat munnen för att prata så där stod jag med bokstavligt talat tappad haka och en hjärna som gick på högvarv för att komma på vem jag stod framför...
-Känner du inte igen mig??
-Nä, tyvärr, du får nog ge mig en ledtråd... hjärnan fortsätter snurra...
-Götadal för längesen.
-Tyvärr, jag har fått hjärnstillestånd. Jag har ingen aning om vem du är. *pinsamt*
-Men det är ju jag, Lars
Men kära värld! Det var en av våra "knattar" i handbollen! Nu både längre och bredare än mig och uppenbarligen lugn och harmonisk... vilket man kanske inte kan säga då :)
Jätte kul att träffa honom igen, även om jag blev en aaaaaning ställd.
Men efter någon timme slog det mig! Om han blivit så gammal och vuxen... hur gammal måste inte jag vara då! Hemska tanke! :)
