Hans musik är älskad, hans publik enorm och hans integritet omvittnad.
Artisten och låtskrivaren Lars Winnerbäck får 2009 års Taube-stipendium, som delas ut av Tidningen Vi och Taubesällskapet.
Vi:s musikkrönikör har mött den medieskygge pristagaren, som berättar varför han inte har internet, inte läser böcker och alltid blir frustrerad av solnedgångar. Text Johan Norberg Bild Louise Billgert.
HELT UTAN SOFISTIKERADE marknadsföringsknep, och utan att snegla på musikaliska trender, har Lars Winnerbäck spelat till sig en hängiven publik, vars storlek de flesta svenska artister bara kan drömma om.
Hans skivor säljer i mängder och han drar ensam lika stor publik som en hel rockfestival.
Vi träffar Winnerbäck, som vanligtvis inte ger några intervjuer, i en paus under repetitionerna inför sommarens Hultsfredsfestival, där han ska spelade fyra kvällar i rad, med fyra olika band – något ingen annan artist fått göra tidigare.
Grattis till Taube-stipendiet! Har du någon relation till Evert Taube?
– Ja, absolut, jag har lyssnat mycket på Evert och själv spelat hans visor. Jag köpte Evert Taube-boxen, med alla hans inspelningar, och det har varit perioder när jag har lyssnat mycket. Det finns ju några riktigt stora låtar.
Han kom till Stockholm som mycket ung, precis som du. De största Stockholmsälskarna verkar vara de inflyttade som tvingats erövra staden. Vad var det som hägrade?
– Det var här man skulle bo om man ville ge musiken en chans, och jag är faktiskt född här, men vi flyttade till Linköping när jag var ett år.
– Vår familj var alltid här på loven och åkte till mormor i Hjorthagen, och morsan, som är stockholmare, började ofta gråta när vi åkte över broarna, för att det var så vackert. Hon ville så gärna komma tillbaka, och nu bor vi här allihop.
– Samtidigt var jag glad i början över att ha erövrat Linköping, det var en bra musikstad.
Innan du hamnade i Stockholm gick du på Nordiska Visskolan i Kungälv. Kan man lära sig skriva visor?
– Nej, ja eller nja, jag vet inte. Kanske kan det ge en liten knuff på vägen, men man måste bara tycka att det är väldigt roligt. Folk frågar var man får allt ifrån, och det är bara att sitta ner och fundera. Ibland blir det bra och ibland inte så bra.
– Jag började redan när jag var sex sju år. Det kommer från att farsan tog ner en rullbandspelare från en hylla där hemma, dammade av den och visade: ”Här ska du få höra, Lasse, det här var när jag var ung.” Han och en kompis hade spelat in några låtar med sång och gitarr och fått en av dem spelad i radioprogrammet Bandet går. Jag tyckte det lät nästan som riktig musik, jag blev otroligt imponerad. Då gick det upp för mig att låtar inte bara var tillverkade, utan att man kan tillverka dem själv.
Ett avgörande ögonblick?
– Ja, faktiskt. Jag fattade att man kan hitta på hur man vill, och det skapade ju möjligheter. Så jag skrev om min undulat som dog, om skolfröknar och allt möjligt.
Henrik Schyffert säger i sin föreställning The 90’s – ett försvarstal att det decenniet var en reaktion mot det allvarliga 1980-talet. Det verkar inte ha bitit på dig, du gick rakt in i den allvarliga rocktraditionen.
– Jag var väldigt förtjust i Killing-gänget och hade den humorn, men man kan ju inte skriva låtar på det sättet, eller... det kunde man ju uppenbarligen; indiepopen är ju ett sätt att inte säga så mycket.
Var du inte lite ensam om att spela ”vis-rock”?
– Jo, men stilen fanns där hela tiden. Perssons Pack var stora då, och Stefan Sundström, och de som kom från punken, precis som jag. Det fanns två vägar i Linköping; den ena var indiepop, och den andra var lite mer att... ja, försöka säga någonting. Fast jag hade inte så stora pretentioner, bara en lust att skriva.
I biografin på din hemsida skriver du ”Jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi, jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor”.
– Ja, det är väl något som även fotografer och konstnärer har. Man ser eller upplever något man vill stanna kvar i. Som man vill ha mer av, eller fånga?
– Jag vet inte vad det är, men man vill fånga en känsla och sedan höra någon förstå vad man försökte förmedla. Det flesta tänker bara ”vilken skön solnedgång” och så är det inte mer med det. De kanske är bättre på att leva i nuet än vad jag är. Jag blir frustrerad av en solnedgång, att den försvinner så snabbt.
Läs hela intervjun med Lars Winnerbäck i Vi nr 8/2009.
