Joya.se

Tog mig den dagliga blogg-turen och sladdade in på Big Ass Fashion och där var det minsann tävling!
Men gå inte in där och tävla för jag vill vinna :)
Det lottades ut ett jätte fint halsband från en, för mig ny, smyckestillverkare Joya. Var så klart tvungen och gå in och se om hon hade något annat fint på hemsidan och där fanns både det ena och det andra som hade passat... överraskad? Nähä, inte det.
Här kommer det ialla fall ett par smakprov, bilderna är från Joya.se på facebook

Jag är ju ingen blå-person... men tänkt det i lila :)



Många fina smycken med budskap på fanns det,
lite extra roligt att bära

Lilla My

I slutet av november kom ju Prinsessan och Åkerspökets valpar. Helt oplanerade, men ändå varmt välkomna! Nu har de hunnit bli 9 veckor och alla har hittat nya hem... alla förutom Lilla My. Det har liksom gått troll i hennes öden och äventyr. Hon var bland de första att bli tingad, så de flesta av de spekulanter som kom fick höra att hon upptagen. Eftersom jag är så jäkla godtrogen så tror (eller trodde, kanske) jag på människor som säger att de ska höra av sig. Nu förtiden hör man tydligen inte ens av sig om man bokat en tid och inte tänker komma :( Om man nu ångrar sig så är det inget jag lägger energi på och blir upprörd av, säg hellre det då så jag kan gå vidare... Så tyvärr gick mycket tid tilll spillo genom att vänta in flera som aldrig hörde av sig. Under tiden hann ju flera intressenter tinga andra valpar. Samma sak om jag frågade något som inte passade. Till exempel om hunden skulle vara ensam hemma på dagarna. Då avslutade man plötligt mailandet utan ett ljud, märkligt! Och det här gällde ju inte bara Lilla My, men eftersom hon var tingad när alla andra blev sålda så kom hon ju på efterkälken. Det här är en stark liten tjej, alltid först om en dörr står öppen för att se vad som finns på andra sidan. Det är också hon som Prinsessan har uppfostrat hårdast. Så jag kan inte sälja henne till vem som helst (jag har varit noga med alla mina valpköpare så klart). Hade hon hamnat i ett hem där hon blev ensam varje dag hade hon blivit en riktigt liten odåga. Eller hamnat i en familj där det redan bodde en hund och dessutom tre väldigt småbarn... hur skulle de hinna med att fostra henne? Hon hade blivit outhärdlig! Så, det har i alla fall varit bra köpare här och tittat... eller försökt träffa henne. Henes nya trick är att komma fram och hälsa och sedan springer hon in under soffan och så ligger hon där och blänger på besökarna. Jag förstår att de inte vill köpa henne, det hade inte jag heller gjort om jag letade valp! Så nu får hon bo här hemma så länge. Just nu mailar jag med en familj med tonårsbarn om bor i radhus några mil söder om satan, vi får se vart det leder...  

Ibland måste allt få värka lite

Efter drygt två veckors halsinfektion känns det äntligen som om livet är på väg att vända.
Halsen gör inte obeskrivligt ont längre, jag kan svälja flera gånger utan att reflektera över att jag gjort det. När man har ont i halsen påminns man ju av det varje gång man sväljer. Så nu ska bara det sista bort så är det jag som åker direkt ner till gymmet och köper ett träningskort! Jag längtar efter att träna så jag blir tokig... min familjlängtar också efter att jag ska träna så jag inte är så frustrerad hela tiden :)

Sen är det ju helt klart ovisst med hur det blir på jobbet. Åsikterna är många och lösningarna få. Det kommer att bli många långa arbets- och mötes- timmar fram till juni då vi ska ha hittat en lösning.
Men någonstans har jag landat i det och kommit fram till att det som sker det sker. Och det är lika bra att bara åka med så får man se vart man hamnat. Allt har en mening! Men det tar ett tag att hamna där känslomässigt, det måste liksom värka fram och chockfasen måste på något sätt lägga sig.

Till slut så har jag tagit tag i hunderiet och anmält mig och Prinsessan till agillitykurs med start i mars. Ska bli kul! Jag har inte varit så hookt på agillity innan. Men man kan väl inte säga något innan man har provat, eller hur var det :) Åkerspöket ska få gå på Rallylydnad i vår. Han var så duktig när vi var uppe i hallen i helgen och tyckte det var urkul. Jag lev väldigt förvånad, hans ras är ju inte ökänd för att vara träningsmotiverad direkt... måste bero på föraren ;)

Alla goda ting är tre och jag är uppe på 9 igen :)
Jag säger som Kenta!


"Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida"

...och i augusti ska jag stå där i startfållan och sjunga för den för fullhals och sedan sätta personbästa på milen, så ska det bli!!

 

Den pinsamma mamman...

Aldrig blir 10-åringens sportväska så snabbt uppackad som när man går in i hennes rum, stämmer upp en liten opera melodi och texten innehåller"om du inte packar upp så fortsätter jag att sjunga".
Extra fort går det om det finns kompisar i närheten...
Åh va det är härligt att vara förälder :D

Tack Amber!

Vilken tur att man inte är sämre än att man kan ändra sig...
För ett antal år sedan sveptes hela Sverige, hundfolk eller inte, med i Cesar Millan-vågen. Det var nästan så att de som inte hade hund blev ännu mer experter än vi hundägare, allt kunde lösas med några enkla trixt om bara energin var rätt ;) Mannen som kan prata med hundar och kan lösa allt! Fantastiskt, eller hur...

I kölvattnet av honom i TVrutan kom det en "kille" fräsande i en gul sportbil med halsduken ständigt om halsen.
"Herregud, typisk stockholmare, vilken typ. Vem tror han att han är" sa min hundkollega och jag och stängde av TVn illa kvickt.
Så gick det ett tag och jag började tröttna på CM och hans metoder och snack. Ska man verkligen behöva uppfinna ett special halsband som gör att man använder hundens svagste del av nacken för att korrigera... eller stackelhalsband?  Nu är vi tillbaka på Brukshundsklubben anno1880-tal på något sätt. Raljerande ja visst, men det var inte CM vi skulle ägna oss åt här...

Så gick jag på hundkurs och blev "drabbad" av positiv-förstärknings-metoden med all kraft.
Efter att ha varit hundlös i några år och inte upplevt mjuka-revolutionen på nära håll utan sist varit i hundsvängen när man tipsade varandra om att skaffa stryplänk i nylon "för då förvarnas inte hunden om att du kommer att rycka till, i metallkedjan klirrar det lite och då hinner hunden slacka på kopplet och rycket blir inte så effektivt".
Så blev det inte en helt positivt upplevelse för mig. Var fanns mellantinget? Jag tycker absolut att man ska göra all inlärning positiv, men det finns tillfällen när man måste få säga till sin hund. Min instruktör höll på att svimma när jag tog upp och försökte diskutera saken. Och då diskuterade vi inte stryplänk, något jag inte gillade från början! Vi pratade vardagsliv, hundmöten, jaga kaniner osv. Nej godare godis och roligare leksak var det som gällde... Hrm, tja, vi avslutar den diskussionen... ;)

Så hade vi för en gångs skulle på nyhetsmorgon en lördag eler söndag för rätt så länge sedan.
Helt plötsligt dyker världens sötaste Amber upp i rutan. Eftersom jag då bytt från stor hund till liten blev jag ju extra intresserad och tittade på inslaget. Och vem är Ambers husse om inte Fredrik Steen! Den här gången ger jag honom en chans och lyssnar på vad han säger, och det låter riktigt bra! Så fram med datorn, googel och storsök!
Och vad fann jag om inte en hundmäniska som pratade om uppfostran och inlärning som två olika moment. En männsika som passionerat brinner för hunderi och har lyckats mer än väl med sina hundar... Härligt!
Sedan dess har jag läst, reflekterat och använt hundcoachens metoder!

Så imorgon är det dags, då ska vi gå och lyssna på Stockholms sprätten ;) live, det ska verkligen bli skitkul! Förväntningarna är höga kan jag lova!