"Modell med syntetbeklädd fot och rutmönstrat textilskaft med lång dekorsnörning framtill. Öljett och banddekorationer på skaftet. Mjukt fleecefoder. Runt tåparti. Yttersula av gummi."
fredag 31 oktober 2008
Jag tycker inte om Bodil Malmsten!?!.... eller
Jag har alltid sagt att jag inte tycker om Bodil Malmsten och det hon skriver. Vet inte varför egentligen, har aldrig försökt läsa henne. Bara instingtivt känt att "I don't like". Kanske för att någon man respekterar och länge sett upp till inte tycker om. Eller att man läst någon sur recention. Vad vet jag. Jag har i alla fall vetat att I don't like!!
Så glömde jag att avbeställa den där j***a pocketbokklubben, och idag fick jag två pocketböcker i postlådan.
Jag håller ju på att plöja igenom "En liten historia om traktorer på Ukrainska" och skulle inte börja med någon annan bok.
Jag är väldigt duktig på att ha travar med böcker liggandes som jag läser lite ur vid olika tillfällen. Men nu har jag ju en deadline så jag behöver ju bli färdig med boken, som förvisso är bra, men ändå.....
Nå, åter till historien om Bodil. När jag väljer böcker så väljer jag väldigt mycket efter tre kriterier...
1 Boken heter något vackert
2 Boken har ett vackert omslag
3 Någon som jag tycker om har läst boken och tycker den är bra
Att boken är en bäst säljare är ett minus i min värld! Jag har inte läst daVinci koden, Isfolketsdal eller Gömda, för det gör alla andra och det räcker!
Så landade då dessa två böcker på bordet i köket. En bokhandlade om en flicka som blev utnyttjad och såld så den åkte i soporna direkt. Den andra boken var en BODIL.... den höll på att åka i soporna, för jag gillar ju inte Bodil. Men så läste jag vad den hette;
"Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig"
Så vackert! Den boken kunde jag inte låta vara, jag var tvungen och testa. Och jag var fast, från första sidan! Jag älskar boken!
Idag fick vi äta lätt brända ungsstekta rotfukter, överkokta rödbetor och Mats fick mosigt ris. För jag läste Bodil. Läs den, läs den, läs den! Jag har redan läst halva och jag kan bara säga att det blir ingen Idol för mig ikväll. Jag har en date med Bodil!
Appropå fint
Jag var ju och designade min födelsedagspresent, ett halband, för ett tag sedan. Eftersom jag numera tillbringar in jobbtid i stallet så har det inte varit läge för finhalsband. Men idag var det studiedag så då passade jag på! Se så fint...
onsdag 29 oktober 2008
10 år sedan....
Tänk vad det kan kännas dubbelt, en jätte lång tid i vissa avseenden och bara en liten stund i andra.
Jag kommer ihåg att jag var ute med Leo sent den kvällen, innan. Det var kallt, kallt och alldeles stjärnklart. Massor av ljusvarelser ute, det såg ut som stjärnfall över hela himlen när jag gick över fotbolsplanen och jag undrade vad som hände.
När vi sen slog på morgonTV dagen efter och mot oss slog bilderna på brand, eld, blåljus, kaos och skadade.
Ofattbart, var, när, här, hur är det möjligt???
Sedan väntan, var det några av "våra" ungar som var där. TVn stod på med textTVs nyhets uppdateringar. Listan över identifierade som bara blev längre och längre.
Namn som var totalt obekanta och så dök de upp, namnen man kände igen... Flickan som ingen hittade varken som offer eller överlevande, så många kast mellan hopp och förtvivlan. Fruktansvärt. Tiden efter när man tyckte att man såg dem, men det var ju inte de -kunde ju inte vara de var ju döda....
Begravningar i isande kyla och blåst på Östra kyrkogåden. Så många barn som blivit vuxna för fort, som sörjde sina vänner.
Barn som fortfarande låg på sjukhus, nersövda för de var så skadade.
Klubbhuset som förvandlades till ungdomsgård och var öppet dygnet runt för dem som behövde. Vänner som var där då när det brann och som förändrades för alltid.
Alla rykten, alla berättelser om vad som hänt, vem som räddat vem men inte klarade sig själv. Misstankarna om att det var någon som tänt på med vilje, med avsikt att skrämma.
Mamman som kom hem till Göteborg från en vistelse i hemlandet. Som redan innan alltid grät för att hennes stora pojkar var på glid. Som nu fick veta att hennes pojkar tänt på och hade så många liv på sitt samvete.
Lillebror som var tvungen att ha beskydd hos oss på skolan för så många ville honom så illa för att deras kära råkat komma ivägen för hans större bröder.
Helt plötsligt hade man en fot på varje sida. En fot hos de sörjande, sårade och en fot i den familj som orsakat allt. Som också var en sårad och sörjande familj.
En tid av kaos så länge, så länge.
Nu har det gått 10 år.
När jag träffar någon av våra andra handbollsungar, som nu är vuxna och har hunnit så mycket på 10 år, så undrar jag hur det hade blivit för de andra. Både för Farshad, Nutti och Mona som inte klarade sig. Hur hade de sett ut, vad hade de gjort, deras kompisar är ju vuxna nu men det blir aldrig de... Men också hur livet hade sett ut för alla som klarade sig som Masuod som alltid var en liten visp som syntes och hördes mest och hade glimten i ögat.
När 63 ungdomar från Göteborg dog i elden bakom den blå dörren i den röda tegelbyggnaden fanns inte Lek & buslandet, som nu ligger alldeles intill. Vilket underligt hus; så fyllt av liv på ena sidan väggen, så fyllt av död på den andra.
På parkeringsplatsen utanför den röda tegelbyggnaden står en betongklump med en trafikskylt: det är förbjudet att stanna här, men det konstiga är datumet. "29 okt-" står det. Ett datum och sedan ett streck, och sedan ingenting. Efter den 29 oktober ingenting.
Men vi får väl hoppas att det finns massor efter den 29 oktober, att alla finner ro och en plats i livet.
Ikväll tänder jag ett ljus 397 som var där och för alla andra som på något sätt var inblandade.
Jag kommer ihåg att jag var ute med Leo sent den kvällen, innan. Det var kallt, kallt och alldeles stjärnklart. Massor av ljusvarelser ute, det såg ut som stjärnfall över hela himlen när jag gick över fotbolsplanen och jag undrade vad som hände.
När vi sen slog på morgonTV dagen efter och mot oss slog bilderna på brand, eld, blåljus, kaos och skadade.
Ofattbart, var, när, här, hur är det möjligt???
Sedan väntan, var det några av "våra" ungar som var där. TVn stod på med textTVs nyhets uppdateringar. Listan över identifierade som bara blev längre och längre.
Namn som var totalt obekanta och så dök de upp, namnen man kände igen... Flickan som ingen hittade varken som offer eller överlevande, så många kast mellan hopp och förtvivlan. Fruktansvärt. Tiden efter när man tyckte att man såg dem, men det var ju inte de -kunde ju inte vara de var ju döda....
Begravningar i isande kyla och blåst på Östra kyrkogåden. Så många barn som blivit vuxna för fort, som sörjde sina vänner.
Barn som fortfarande låg på sjukhus, nersövda för de var så skadade.
Klubbhuset som förvandlades till ungdomsgård och var öppet dygnet runt för dem som behövde. Vänner som var där då när det brann och som förändrades för alltid.
Alla rykten, alla berättelser om vad som hänt, vem som räddat vem men inte klarade sig själv. Misstankarna om att det var någon som tänt på med vilje, med avsikt att skrämma.
Mamman som kom hem till Göteborg från en vistelse i hemlandet. Som redan innan alltid grät för att hennes stora pojkar var på glid. Som nu fick veta att hennes pojkar tänt på och hade så många liv på sitt samvete.
Lillebror som var tvungen att ha beskydd hos oss på skolan för så många ville honom så illa för att deras kära råkat komma ivägen för hans större bröder.
Helt plötsligt hade man en fot på varje sida. En fot hos de sörjande, sårade och en fot i den familj som orsakat allt. Som också var en sårad och sörjande familj.
En tid av kaos så länge, så länge.
Nu har det gått 10 år.
När jag träffar någon av våra andra handbollsungar, som nu är vuxna och har hunnit så mycket på 10 år, så undrar jag hur det hade blivit för de andra. Både för Farshad, Nutti och Mona som inte klarade sig. Hur hade de sett ut, vad hade de gjort, deras kompisar är ju vuxna nu men det blir aldrig de... Men också hur livet hade sett ut för alla som klarade sig som Masuod som alltid var en liten visp som syntes och hördes mest och hade glimten i ögat.
När 63 ungdomar från Göteborg dog i elden bakom den blå dörren i den röda tegelbyggnaden fanns inte Lek & buslandet, som nu ligger alldeles intill. Vilket underligt hus; så fyllt av liv på ena sidan väggen, så fyllt av död på den andra.
På parkeringsplatsen utanför den röda tegelbyggnaden står en betongklump med en trafikskylt: det är förbjudet att stanna här, men det konstiga är datumet. "29 okt-" står det. Ett datum och sedan ett streck, och sedan ingenting. Efter den 29 oktober ingenting.
Men vi får väl hoppas att det finns massor efter den 29 oktober, att alla finner ro och en plats i livet.
Ikväll tänder jag ett ljus 397 som var där och för alla andra som på något sätt var inblandade.
Gravid jag - NEJ!
men igår åt jag aldeles för mycket kolhydrater....
och det har jag inte gjort idag.
Lite skillnad eller hur!tisdag 28 oktober 2008
Modiga vänner
Vi ska på bröllopsfest på lördag. När jag frågade om den blivande bruden ville ha hjälp med något svarade hon tveklöst "Ja, jag vill att du fixar ihop musik." Skitkul var min första reaktion. Sen gick jag hem och ransakade skivhyllan och då insåg jag att det var ju inte bara jag som skulle tycka om musiken. Det vore kanske bra om det var mer än Lasse, DM, Kent och Rodney Atkins.... Mats tyckte att våra vänner var galna som lät MIG hjälpa dem med musiken. Jag har gjort mitt bästa och jag tycker det blir bra. Den här kommer garanterat att vara med!
Welcome to my life
Det är så tråkigt att skriva om hur trött man är och hur tungt det kan kännas ....
Simple Plan gör det mycket bättre! Håll till godo!
Simple Plan gör det mycket bättre! Håll till godo!
Seger!
Linköping - HV71 1-2 i sdFörsvarsmässigt gjorde HV71 en stark insats och Anderas Andersson stoppade 30 skott när HV71 krigade till sig två poäng i Linköping. Martin Thörnberg slog in avgörande 1-2 i förlängningen.
söndag 26 oktober 2008
Det går upp ... och ner ...
Bild från hv71.seUpp som en sol mot Södertälje (6-3) senast. Ner som en pannkaka mot MODO. Trots skottseger med 36-24 så var HV71 ruskigt ineffektiva och förlorade mot MODO med 2-5.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)