Corren har lyssnat

Här kommer fler intryck efter en första lyssning, den här gången från Corren.se

Om knappt två veckor släpper Lars Winnerbäck "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" - ännu ett album som kommer att sälja platina och leda till utsålda ishallar runt hela landet. Correns Erik Wallsten är en av få som redan har hört hela skivan.

Hela situationen är förstås bevis nog. Att en journalist sätter sig på tåget till Stockholm bara för chansen att få sitta en timme i ett rum med en skiva som ändå kommer med posten en vecka senare säger en hel del om hur gigantisk Winnerbäck har blivit. En snabb titt på väggarna i skivbolagsrummet gör det nästan övertydligt: det är fullständigt tapetserat med Linköpingssonens alla platinaskivor.

Lars Winnerbäck har nått en nivå där han i princip skulle kunna spela in en skiva med fågelimitationer och ändå sälja guld. Så långt har han inte gått den här gången.
Däremot har han gjort det största musikaliska hoppet mellan två skivor hittills i karriären, och det är respektingivande från en person som skulle kunna luta sig tillbaka på Ledin-vis och räkna stimpengar till pensionen.
Trots att bandet är i princip identiskt har han fullständigt lämnat folkmusiktonerna från "Daugava" och i stället börjat spela? synt.
Synt är förstås en överdrift. Egentligen skulle man kunna säga att han helt enkelt är tillbaka i arenarocken, men en för honom helt ny sorts arenarock. Där det förut doftade Lundell och Springsteen är det nu snarare Kent, Thåström och U2 som står som förebilder, och det är med Winnerbäck-mått ett väldigt spännande steg.
Och kanske är det inte bara väggprydnaderna som gjort att jag hamnat i just detta av skivbolagets alla rum. De ljusbruna skinnmöblerna, glasbordet och heltäckningsmattan ger perfekt inramning till skivans 80-talsfeeling.
Textmässigt är det inte lika mörkt som på skilsmässoplattan "Daugava", och det märks att bandet har haft kul i studion.
Absoluta nyckelpersonen är denna gång Anders Hernestam vars baskagge och golvpukor sätter sin monotont mekaniska prägel på soundet.
Men vi tar det väl låt för låt för enkelhetens skull, och ber att få återkomma med en mer underbyggd och samlad recension om ett par veckor:
1. Järnvägsspår
"När dagarna gick framåt
var jag kvar nån annanstans"
Det är knappast en slump att Lars nämner Jocke Berg i tacklistan. Här är det Kent-gitarrer för ela slanten. Själv mullrar han med mörk stämma fram en tung 80-talsskildring.

2. Kedjebrev
"Ett ograverat slag av vigselring
Be en bön, du losar ingenting"
De monotona golvpukorna driver på ruskigt effektivt, och keyboardisten Johan Persson har dammat av det klassiska 80-talssyntljudet "orkesterhit". Texten är kryptisk, men det kan vara ännu en skilsmässosång.

3. Ett sällsynt exemplar
"Ljus stanna kvar
Kom och var min vän"
Det börjar mjukt med en hjärtskärande syntslinga innan baskaggen, de massiva gitarrmattorna och syntpadsen tar över föreställningen igen. Textmässigt ingen höjdare och mer likt gamla Hovet än de två första låtarna.

4. Du som reser mig
"Jag måste lösa upp det här
Jag har klätt mig i för mycket hud"
Samma sound, men en chanson- aktig melodi i Rikard Wolff-stil med mer framträdande stråkar och Anna Stadling-sång. Hade i ett annat arrangemang passat utmärkt på folkmusikskivan.

5. Du min vän i livet
"En enda sak är givet
Du bär min luft i ditt bröst"
Den första riktiga balladen, med fingerplock på gitarren och en sångare som kommer betydligt närmare. Mer koncentrerat än vanligt i både text och melodi. En både sorglig och hoppfull kärlekslåt och skivans finaste stund.

6. Jag får liksom ingen ordning
"Vad du gör, ta inga råd från mig
Jag vet dom fungerar inget bra"
Singeln, som de flesta förmodligen redan har hört. Den mest syntpräglade låten på skivan. Att kalla den för Lars Winnerbäcks första diskolåt är kanske att ta i, men den är som gjord för en dansgolvsremix.

7. Jag fattar alltihop
"Det där var nån annan
det där var inte jag"
Fin pianoballad med statiskt komp. Samma textmässiga koncentration som i spår fem, och en nästan lika fin text, förmodligen riktad till sonen. Spännande stråkar och skön känsla i refrängen.

8. Köpenhamn och överallt
"Det du gjorde med mig
Det var stort det du gav mig"
En mastig arenarockrökare av "Elden"-kaliber. Pukornas kung är i sitt esse, ljudet är oerhört stort och det är imponerande hur lite klassiska syntpads kan förändra en artists hela sound.

9. Fribiljett mot himlen
"Somna inte osams med dig själv"
Halvballad med svävande syntmatta i verserna och dånande elgitarrer i refrängerna. Upplägget börjar bli tjatigt så här dags och det känns som att han har skrivit låten förut. Men flaskblåsoutrot är skoj.

10. Berätta hur du gör
"Berätta vad det är
så jag förstår hur jag ska nå dig"
Lars börjar ensam med gitarr, och det dröjer nästan tre minuter innan marschtrummorna och stråkarna kommer in. Tråkig text, men en klassisk Winnerbäck-skivavslutning.