För ett antal år sedan sveptes hela Sverige, hundfolk eller inte, med i Cesar Millan-vågen. Det var nästan så att de som inte hade hund blev ännu mer experter än vi hundägare, allt kunde lösas med några enkla trixt om bara energin var rätt ;) Mannen som kan prata med hundar och kan lösa allt! Fantastiskt, eller hur...
I kölvattnet av honom i TVrutan kom det en "kille" fräsande i en gul sportbil med halsduken ständigt om halsen.
"Herregud, typisk stockholmare, vilken typ. Vem tror han att han är" sa min hundkollega och jag och stängde av TVn illa kvickt.
Så gick det ett tag och jag började tröttna på CM och hans metoder och snack. Ska man verkligen behöva uppfinna ett special halsband som gör att man använder hundens svagste del av nacken för att korrigera... eller stackelhalsband? Nu är vi tillbaka på Brukshundsklubben anno1880-tal på något sätt. Raljerande ja visst, men det var inte CM vi skulle ägna oss åt här...
Så gick jag på hundkurs och blev "drabbad" av positiv-förstärknings-metoden med all kraft.
Efter att ha varit hundlös i några år och inte upplevt mjuka-revolutionen på nära håll utan sist varit i hundsvängen när man tipsade varandra om att skaffa stryplänk i nylon "för då förvarnas inte hunden om att du kommer att rycka till, i metallkedjan klirrar det lite och då hinner hunden slacka på kopplet och rycket blir inte så effektivt".
Så blev det inte en helt positivt upplevelse för mig. Var fanns mellantinget? Jag tycker absolut att man ska göra all inlärning positiv, men det finns tillfällen när man måste få säga till sin hund. Min instruktör höll på att svimma när jag tog upp och försökte diskutera saken. Och då diskuterade vi inte stryplänk, något jag inte gillade från början! Vi pratade vardagsliv, hundmöten, jaga kaniner osv. Nej godare godis och roligare leksak var det som gällde... Hrm, tja, vi avslutar den diskussionen... ;)
Så hade vi för en gångs skulle på nyhetsmorgon en lördag eler söndag för rätt så länge sedan.
Helt plötsligt dyker världens sötaste Amber upp i rutan. Eftersom jag då bytt från stor hund till liten blev jag ju extra intresserad och tittade på inslaget. Och vem är Ambers husse om inte Fredrik Steen! Den här gången ger jag honom en chans och lyssnar på vad han säger, och det låter riktigt bra! Så fram med datorn, googel och storsök!
Och vad fann jag om inte en hundmäniska som pratade om uppfostran och inlärning som två olika moment. En männsika som passionerat brinner för hunderi och har lyckats mer än väl med sina hundar... Härligt!
Sedan dess har jag läst, reflekterat och använt hundcoachens metoder!
Så imorgon är det dags, då ska vi gå och lyssna på Stockholms sprätten ;) live, det ska verkligen bli skitkul! Förväntningarna är höga kan jag lova!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar