Man gör som man vill och tycker känns bäst...

Vi har ett par bekanta som vi tappat kontakten med för ett par år sedan. Ibland har man inte så mycket gemensamt, utan försvinner den största gemensamma nämnaren, i det här fallet en förening, så försvinner resten också. Så enkelt är det. Sen inte sagt att man behöver ha något otalt med varandra. När vi träffas "på byn" växlar vi alltid några ord och så. Så ville det sig inte bättre än att Lars dog för några veckor sedan. Fruktandsvärt tragiskt när unga människor dör och när de dessutom har barn känns det ju ännu värre. Vi var några vänner från föreningen som gick ihop och köpte en blomma till minnesstunden. Kändes helt rätt att göra det. Sen kom frågan från om vi skulle närvara på minnesstunden. Mitt spontana svar blev "nej, varför?" Vi kände varandra, men vi umgås inte, vad har jag där att göra? Så har jag gått och gnagt på det där ett tag, men känt att det var rätt beslut. Jag tror ju på att man "ska göra klart" allt gammal groll (eller lägga det bakom sig om man inte tycker det är värt att lägga energi på) och inte gå och ångra sådant man gjort eller inte gjort (eller sagt). Varje gång jag har hamnat i funderingarna kring om vi skulle gå på minnesstunden i alla fall så har Alf Robertssons raspiga röst dykt upp i bakhuvudet och sjungt för mig... Kom till mig med dina blommor när jag lever och låt mig Ja njuta av dem da. Vänta inte tills jag är död och borta med att da som först strö liljor i mitt hår. Är man präglad av sin barndom på något sätt kanske... ;) Nu har minnesstunden varit för någon vecka sedan och det kändes inte som om "shit, nu är det för sent och jag gick inte" Så i natt drömde jag att jag var på jobbet och då gick Lars över gården. De sista åren har han haft otroliga smärtor och knappt kunnat röra sig. Men i drömmen gick han som förr, såg glad ut och vinkade. Och på något sätt blev det vårt avslut. Han kom förbi och visade att allt var bra nu. Han har inte ont längre och han vet att vi tänker på honom fastän vi inte var med på minnesstunden. För visst är det så att de som inte finns med oss lever kvar hos oss så länge vi minns dem och bär dem med oss!