Ett par av våra bekanta fick i augusti ett brorsbarn och barnbarn, en liten flicka.
Lyckan borde vara total och släkten samlas och fira den lyckliga tilldagelsen.
MEN....
Det visade sig redan på ultraljudet att det som då bara var ett litet foster hade ett svårt hjärt fel som inte gick att reparera.
De visa och kloka pratade om timmar eller dagar för den lilla flickan.
Timmar och dagar blev en månad.
Och en månad blev 5 månader, drygt.
Sedan orkade inte den lilla flickan kämpa mer.
Och jag kan bara fråga varför?
Varför ska den lilla flickan behöva kämpa mot det omöjliga?
Varför ska föräldrarna behöva sörja någon som precis började formas till en liten personlighet?
Hur förklarar man för de små kusinerna att det aldrig var möjligt att den lilla flickan skulle klara sig?
Jag säger inte att man inte sörjer en avbruten gravisitet eller ett nyfött barn.
Men det måste väl vara så att man sörjer på ett annat sätt när man fått leva ihop nästan ett halv år.
Uppleva slutet av sommaren, hösten, början av vintern, julen och nyår tillsammans.
Sov gott du lilla och vi tänker på er alla som är kvar.
Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar