10 år sedan....

Tänk vad det kan kännas dubbelt, en jätte lång tid i vissa avseenden och bara en liten stund i andra.
Jag kommer ihåg att jag var ute med Leo sent den kvällen, innan. Det var kallt, kallt och alldeles stjärnklart. Massor av ljusvarelser ute, det såg ut som stjärnfall över hela himlen när jag gick över fotbolsplanen och jag undrade vad som hände.
När vi sen slog på morgonTV dagen efter och mot oss slog bilderna på brand, eld, blåljus, kaos och skadade.
Ofattbart, var, när, här, hur är det möjligt???
Sedan väntan, var det några av "våra" ungar som var där. TVn stod på med textTVs nyhets uppdateringar. Listan över identifierade som bara blev längre och längre.
Namn som var totalt obekanta och så dök de upp, namnen man kände igen... Flickan som ingen hittade varken som offer eller överlevande, så många kast mellan hopp och förtvivlan. Fruktansvärt. Tiden efter när man tyckte att man såg dem, men det var ju inte de -kunde ju inte vara de var ju döda....
Begravningar i isande kyla och blåst på Östra kyrkogåden. Så många barn som blivit vuxna för fort, som sörjde sina vänner.
Barn som fortfarande låg på sjukhus, nersövda för de var så skadade.
Klubbhuset som förvandlades till ungdomsgård och var öppet dygnet runt för dem som behövde. Vänner som var där då när det brann och som förändrades för alltid.
Alla rykten, alla berättelser om vad som hänt, vem som räddat vem men inte klarade sig själv. Misstankarna om att det var någon som tänt på med vilje, med avsikt att skrämma.
Mamman som kom hem till Göteborg från en vistelse i hemlandet. Som redan innan alltid grät för att hennes stora pojkar var på glid. Som nu fick veta att hennes pojkar tänt på och hade så många liv på sitt samvete.
Lillebror som var tvungen att ha beskydd hos oss på skolan för så många ville honom så illa för att deras kära råkat komma ivägen för hans större bröder.
Helt plötsligt hade man en fot på varje sida. En fot hos de sörjande, sårade och en fot i den familj som orsakat allt. Som också var en sårad och sörjande familj.
En tid av kaos så länge, så länge.
Nu har det gått 10 år.
När jag träffar någon av våra andra handbollsungar, som nu är vuxna och har hunnit så mycket på 10 år, så undrar jag hur det hade blivit för de andra. Både för Farshad, Nutti och Mona som inte klarade sig. Hur hade de sett ut, vad hade de gjort, deras kompisar är ju vuxna nu men det blir aldrig de... Men också hur livet hade sett ut för alla som klarade sig som Masuod som alltid var en liten visp som syntes och hördes mest och hade glimten i ögat.
När 63 ungdomar från Göteborg dog i elden bakom den blå dörren i den röda tegelbyggnaden fanns inte Lek & buslandet, som nu ligger alldeles intill. Vilket underligt hus; så fyllt av liv på ena sidan väggen, så fyllt av död på den andra.
På parkeringsplatsen utanför den röda tegelbyggnaden står en betongklump med en trafikskylt: det är förbjudet att stanna här, men det konstiga är datumet. "29 okt-" står det. Ett datum och sedan ett streck, och sedan ingenting. Efter den 29 oktober ingenting.
Men vi får väl hoppas att det finns massor efter den 29 oktober, att alla finner ro och en plats i livet.
Ikväll tänder jag ett ljus 397 som var där och för alla andra som på något sätt var inblandade.